GITARRSPELARE ’Jag har aldrig spelat något som jag inte kan stå för’, säger gitarristen Andreas Pettersson, som nyss gästspelat i Los Angeles. Han tycker att klimatet i vissa svenska jazzkretsar är litet väl moralistiskt och missunnsamt. Det svänger rejält om gitarristen Andreas Pettersson just nu. Han har nyligen kommit hem från Los Angeles där han spelat med några av de verkliga studioproffsen, Ernie Watts och John Guerin. Han har med trumlegenden Ed Thigpen på sin nya skiva, och i höst åker han på turné med Bobby Durham, en annan av pianisten Oscar Petersons före detta trumslagare och den italienske pianisten Massimo Farao för en längre Sverige-turné. ’En mycket omtumlande upplevelse’, säger Andreas om det nyligen timade USA-besöket. ’Vi spelade bland annat på The Baked Potato, som länge varit ett andra hem för den amerikanska västkustfunken. Så räkna med att det var några väldigt storögda svenska jazzmusiker, som klev in på denna lilla men mycket berömda klubb i San Fernando Valley.’ Andreas hade sällskap av sin ordinarie pianist, Daniel Karlsson, samt av basisten Mattias Svensson under det här besöket, som också innefattade spelningar i Brentwood och Santa Barbara. Initiativtagare var pianisten Joe Samples svenskfödda fru Marianne. Hon hade sett till att Andreas förra cd, ’Duke with a Gibson’ (Sittel), spelats flitigt på jazzradiostationerna i Los Angeles och det var hon som förmedlat kontakten med saxofonisten Ernie Watts och trummisen John Guerin. ’Om Ernie Watts visste jag egentligen bara att han varit med på många av de största artisternas skivor. Däremot hade jag ingen aning om att han var en sådan fruktansvärt bra jazzsaxofonist. Han och John var förberedda till tänderna, när vi tre svenskar dök upp. Vi kunde mötas konstnärligt och visade ömsesidig respekt för varandra. Vi har redan bestämt oss för att permanenta den här kombinationen, och om allt går som det ska återvänder vi till LA nästa år. Vi spelade också in de båda kvällarna på The Baked Potato. Jag har en mycket bra live-tejp med mig hem. Jag hoppas få ut den på skiva vad det lider.’ Andreas Pettersson är född på Gotland 1964, men flyttade till Umeå med sina föräldrar när han bara var fyra år gammal. Han var åtta år när han började spela gitarr och hur det gick till har sin egen historia: ’Familjen reste till England med båt varje nyår. Jag fick tre kronor av pappa för att spela på den enarmade banditen ombord. Plötsligt fick jag jackpot på jackpot och till sist slutade apparaten att fungera. Då kom ett befäl fram, och gav mig tusen kronor i gamla fina hundralappar. Jag rusade ned till mamma, som låg sjösjuk i en hytt, och ropade glädjestrålande ”Jag har vunnit tusen spänn”. ”Nu blir han spelare”, suckade mamma. Och det blev jag ju också. Gitarrspelare. De tusen kronorna räckte precis till en elgitarr.’ I början var det rock som gällde och idolerna hette Gary Moore, Eddie Van Halen och Jimi Hendrix. John McLaughlin och hans Mahavishnu Orchestra var det närmaste Andreas kom jazzen de här åren: ’Jag tycker fortfarande mycket om det raka beatet i rock. Och jag har aldrig sett de där täta skotten mellan jazz och rock. Det finns så många paralleller och beröringspunkter. Jag skulle aldrig befunnit mig på den här nivån i dag om jag inte börjat med rock. Rock har ett slags energifyllt förhållande till musiken, som jag tror och hoppas att jag tagit med mig in i jazzen.’ Andreas Pettersson var 19 år när han började spela jazz: ’Jag hade sökt in till musikhögskolan, men kom inte in. Det gjorde däremot alla mina musikkompisar från Umeå. I samma veva ringde Lasse Lystedt och frågade om jag ville bli med i hans kvintett. Så jag kom direkt från rockmusiken till jazzen. Lasse kom att bli min musikaliske fadder liksom Thor Egerbladh, som jag också spelade med. Dom betydde enormt mycket för min jazzmusikaliska utveckling.’I stället för musikhögskolan började Andreas studera engelska på högskolan i Umeå: ’Jag pluggade i sju år och lyckades finansiera studierna genom mitt musicerande. I Lasse Lystedts grupp var vi närmast halvproffs, spelade tre kvällar i veckan och framträdde på alla större festivaler. Till slut gick jag till lektionerna mest för att ha något att göra på dagarna.’ Andreas är alltså född på Gotland. Men att han 1989 blev medlem i Visby Storband var en ren tillfällighet: ’Bengt Öslöf, som leder storbandet, och Lasse Lystedt har sommarhus bredvid varandra på Fårö. Och det var Lasse som rekommenderade mig till gitarrposten.’ 1991 spelade Visby Storband in en skiva tillsammans med Putte Wickman, ’Fine Together’ (Dragon). Den inspelningen blev något av en vändpunkt för Andreas, som de närmaste åren turnerade flitigt med Putte. Bland annat medverkar Andreas och hans dåvarande trio – Jörgen Smeby bas och Martin Löfgren trummor – på cd:n Live in Finland (Dragon) från 1993 med Putte Wickman. Våren 1995 bildade han en större grupp, Andreas Pettersson Band, tillsammans med Hector Bingert, Kjell Öhman, Jörgen Smeby och Ronnie Gardiner. Kvintetten, som för närvarande är lagd på is, hann med två cd: ’Joyrider’ och ’Cookie & The Hawk’ (båda Sittel). I dag har Andreas en egen kvartett med Daniel Karlsson piano, Mattias Welin bas och Jonas Holgersson trummor. Dessutom ingår han i Ulf Johansson Werre Trio. Han är gift med Mimmi Pettersson-Hammar som spelar trombon och sjunger i gruppen Sliding Hammers och har två döttrar, Molly 5 år och Moa 3 år. ’Med två musiker i familjen är det mycket pyssel ibland för att få ihop spelningar och turnéer’, säger Andreas som bor i en villa i Långbro i södra Stockholm. ’Men hittills har vi lyckats undvika frontalkrockar.’För att vara jazzmusiker har Andreas Pettersson varit avgjort framgångsrik. Men han har också fått märka av den berömda svenska avundsjukan: ’I vissa kretsar i Sverige verkar det vara väldigt lågt i tak. Jag har aldrig förstått varför man inte kan unna folk framgång. Det är en sandlådementalitet som jag inte alls begriper.’ Några har anklagat Andreas för att sitta fast i bopmusiken: ’Det finns tendenser hos en del personer att sätta sig på väldigt höga hästar och kalla resten av branschen för epigoner för att de spelar jazzmusik som tilltalar en stor publik. Detta låter för mig som uttryck av frustration och otrygghet och gagnar knappast någon. Dessa människor har också lagt beslag på begreppet modern jazz vilket är märkligt ur rent musikalisk synvinkel. Vad är egentligen modernt? Lennie Tristano spelade ju in den första friform-plattan redan 1949. För mig handlar det om vad som är bra eller dåligt, inte om musiken är gammal eller ny. Jag har aldrig spelat något jag inte kan stå för. Det räcker för mig...’ © Christer Borg TILL HUVUDSIDAN