Rösten är så klar och ren, alldeles lycklig, den studsar som en flicka som just släppts fri och springer ut på gräsmattan och hoppar omkring, några barn rusar skrattande ut i vattnet, stänker kiknande det friska vattnet på varandra, en fågel, en fågel lämnar sjungande, skriande sitt bo. Men så drar ett stråk av kyla in, ett fräsande ljud ilar förbi, något skrapar och knastrar. Ett obehag smyger sig in, idyllen råkar i oordning, något hotar, skuggar.

Allt är bara tillfälligt, allt är oss givet till låns, lyckan är aldrig beständig. Men åh, hur jag längtar efter den rösten, efter den frihet den sjunger ut, men den svarta jorden drar mig till sig, sliter i mig: döden väntar.

Amerikanske cellisten Fred Lonberg-Holm (intervjuad i OJ för ett par år sedan) framför sina ”valentines” med musiker ur den yngre generationen av improvisatörer. Sofia Jernberg sjunger, och som hon sjunger: melodier som är så söta och lena, hennes röst smeker våra öron. Runt fågelrösten virar sig Lonberg-Holms kärva men varma cello – men han får henne aldrig. Han kan uppvakta, längta och tråna – men hon studsar vidare på sina egna röstvågor. Emil Strandbergs trumpet lägger sig i, vill också uppvakta, men ligger där som ett fysiskt, kroppsligt hot mot den pastorala scenen.

Patrik Thorman ger puls, stadga, respektabilitet åt scenen – och desto större blir effekten när han slutar pulsera, och istället skrapar, han stör, bryter upp. David Stackenäs gitarr, den som i början klingar så vackert, han spelar en serenad för röstfågeln – men strax hörs konstiga ljud, han sticker nålar i musiken. Och i Jernbergs sång skymtar, och växer till påtaglighet, ett stråk av vanvett, som rösten ur natten i Marguerite Duras India Song.

Och sakta dras musiken mot vansinnet: allt är ur led, kärleken förlorad, bedjande, vädjande sjunger Jernberg ”don’t tell me that I’ve lost my mind” – men det är just vad vi hör henne göra. Och vi med henne: vi förlorar oss i en musik som upplöses, och som löser upp oss. Den börjar smäktande vackert, bygger helt på melodi och puls, den spelas helt utan ironi. Vilken musiker som helst kunde kanske börja där – men det är bara den improviserande musikern som kan förflytta musiken ut i vansinnet på detta sätt.

Kammarmusik: försiktig, nästan blyg i sin förförelsekonst, men sakta tar den över ljudrummet. Och Lonberg-Holm tycks ha fingrar som kan trolla med musiken - och locka fram det bästa ur de han spelar med.

Ulf Olsson

FRED LONBERG-HOLM ”SEVAL”
Hotell Hellsten, Stockholm 2 september 2010, första set
Fred Lonberg-Holm cello; Sofia Jernberg röst; Emil Strandberg tpt; Patrik Thorman bas; David Stackenäs git

ELM Trio, the trio formed by now 25-year-old bassist/singer Esperanza Spalding, the pianist Leo Genovese and drummer Francisco Mela, were on tour in Europe and performed on August 4th at Jamboree Jazz Club, Barcelona, on August 8th at the Jardins do Palacio de Cristal in Porto, Portugal and August 10th and 11th at the jazz club Birdland in Helsinki, Finland.

Esperanza (hope in English) filled fully the music expectations and hopes of the audience at the Birdland Jazz Club in Helsinki and witnessed her amazing talents as an instrumentalist, vocalist and composer.

The ELM Trio played among others Elm Two (Esperanza Spalding), SP (Francisco Mela), Limbo (Wayne Shorter), Pinocchio (Wayne Shorter), "Signs of Transcendense" (Leonardo Genovese).

The young audience welcomed with great applause these pieces which were performed with skill and lightness, joking and scatting. These performances were real music  without any imago tricking and still good for  mainstream jazz and freejazz for everybody - and for younger real music lovers.

Esa Paavolainen

Birdland Jazz Club in Helsinki
10-11th August 2010
ELM Trio with Esperanza Spalding 

Att jazzmusik inte längre är enbart en amerikansk angelägenhet vet ju de flesta vid det här laget. Bara i Sverige dräller det ju av jazzstjärnor av högsta kaliber. Också Europa i övrigt har garanterat många artister  värda att uppmärksammas i större omfattning än som nu är fallet.

Chanserna för att vi  här i Sverige skall få möta till exempel  italienska jazzmusiker är väl inte så stora. Men våra egna musikers nu omfattande resor och framträdanden  världen över skapar möten som i sin tur skapar andra möten och som kan bjuda på oanade resultat. Som italienaren  Paolo Fresus konsert  i söndags på Ystad Teater. Vår egen Jan Lundgrens möten med Fresu på dennes jazzfestival på Sardinien har lett till gemensamma skivprojekt och så nu till detta festivalframträdande i Ystad som ju är Lundgrens hemmaplan. Med andra ord fruktbara möten mellan två festivalproducenter.

Fresu var ny för mig och jag hade prickat för hans konsert i programmet för jag var nyfiken. Och jag var inte ensam, teatersalongen hade så vitt jag kunde bedöma inte många lediga stolar.

Nu till de ibland ofrånkomliga jämförelserna. Fresus sordinerade trumpet ledde förstås tankarna till Miles. Men det gör ju nästan allt sordinerat trumpetspel. Också Fresus kroppsställning med ibland klockstycket nästan i golvet kan man förknippa med  Miles Davis. Så var det gjort för där slutar alla likheter.

Paolo Fresu är så personlig man bara kan begära och har utvecklat sitt spel, också på flygelhorn, till fulländning. Men konserten var framför allt en förnämlig uppvisning i gruppspel. Inte så mycket av tema- solon- tema som ju annars är ett beprövat upplägg. Först efter ungefär en timma med spännande, fräck och nyskapande musik av Fresu och hans medmusiker, ingen nämnd och ingen glömd, var det dags att avsluta med ett par vackra vaggsånger. Jag tycker mig för övrigt dessförinnan ha hört lite Autumn Leaves och lite av Chick Coreas Spain. Rätta mig gärna om jag fel!

Precis när alla var på väg att under publikens ovationer lämna scenen, rullades Lundgrens stora flygel in på scen och konserten avslutades nu på riktigt av Fresu –Lundgren kvintett i den svenska folkvisan Vårvindar friska.

Inte förrän jag var halvvägs hemma efter konserten satte det hela sig och jag förstod att jag varit med om festivalens förmodligen mest unika konsert! Definitivt jazzmusik för 2000-talet. Musik i jazzens framkant utan att vara otillgänglig.

Allra sist så presenterades festivalens tredje ambassadör, trumpetaren Håkan Hardenberger. Under föregående dagar begåvades ju festivalen med ambassadörerna trumpetaren Bengt Arne Wallin och skådespelaren Krister Henriksson . Säkert ett smart grepp, detta med jazzambassadörer !

STIG LINDEROTH

Ystad Sweden Jazz  Festival
Ystad Teater 8 augusti 2010
PAOLO FRESU DEVIL QUARTET

Paolo Fresu tp, Bebo Ferra g, Paolino Dalla Porta b, Stefano Bagnoli tr

Det är ganska sällsynt med motiverade musikanters munväder i att fånga upp publikt spontana skratt. Visst finns undantag (t.ex. Putte Wickman, Charlie Norman och inte minst Gugge Hedrenius) men oftast presenterar man bara torftigt titel och möjligen även kompositör. I fallet med trumpetaren Peter Asplund får man revidera detta. Inte minst sedan han (ihop med XL Big Band, Kristianstad) blåste in Ystads första jazzfestival på ett sätt "man kommer att tala om  i framtiden".

Lögnen har korta ben och sanningen blir därför (nästan) aldrig omsprungen. Men i det här fallet berättade Peter förtroendeingivande om bland annat sina samtal med kollegan Bosse Broberg. Speciellt undrade Peter hur Bosse kunde ständigt ha en så hållbar ambis, attack och flyhänt teknik - trots ibland långa scenbortovaron.
–Jo, såhär är det: Tag luren - invänta ton!

Bosse berömde å sin sida Peter för hans senaste cd som upptar Leonard Bernstein-kompositioner. Något besviken över att Bernsteins (i hans tycke) vackraste komposition Lucky to be me inte fanns på skivan.

Men Peter påpekade att den fanns med i hans turnérepertoar. Där sjunger han texten.
–Sjunger du texten? Så smaklöst, utbrast Bosse och la på luren.

Ett omdöme den annars så vänlige Bosse hade fått ta tillbaka. Det vill säga om han befunnit sig på Per Helsas gård med kullerstenar och röda korvirkeshus i Ystad. Med start från klockan elva (!) på förmiddagen, uppvisade Peter inte bara ett förutsägbart obesvärat trumpetspel i världsklass. Med ständig utveckling i fantasi, harmoniska delikatesser och en musikantisk påtaglig spelglädje. Verifierat i sina egna The Prawler, Overseas till Bernsteins Some other time och Magnus Lindgrens dynamiska arr av A Night in Tunisia. När han sånghyllade sin förebild Mel Tormé i Marty Paichs klassiska arr av Lulu´s back in town, med självklar pondus och effektivt närvarande stilkänsla i varje sångfras, fick han välförtjänt ett enormt publikbifall i den knökfulla gården. Då var det, för att citera Olle Adolphson, "skönt att leva". En känsla som fortsatte i Peters festliga sångutlevelse i Dizzys Gillespies Oo-sho-be-do-be.

–Detta är en helt "riktig" jazzfestival!" återkom Peter berättigat gång på gång under sitt set med XL Big Band. Säkert underförstått på grund av publikuppskattningen inte bara för hans enorma trumpetspel kommer det bli en fortsättning även under nästa års jazzfestival i stan.

Ja, det kändes nästan som en tradition fötts med kostellationen Peter och XL Big Band.

Christer Nilsson

Ystads Jazzfestival
Per Helsas gård
Peter Asplund med XL Big Band, Kristianstad, under ledning av Lars Beijbom.

Utsålt på de flesta konserterna och allt fungerar mycket bra. Jag väljer lördagskvällens konserter på Ystad Teater där Jan Lundgren Trio, med musik från cd:n European Standards, och Toots Thielemans med Claes Crona Trio är på programmet.

En botanisering i Europas musikskatt resulterade i en unik cd med melodiska improvisationer, som är huvudtemat för denna konsert. Frågan är om inte detta är festivalens höjdpunkt. I den fullsatta gamla teatern känner jag på många sätt så. Lundgrens fenomenala pianospel, Mattias Svenssons intensiva bas och Zoltan Csörsc briljanta trummor och inte minst publikens jubel, applåder och ovationer skapar en makalös härlig stämning. Naturligtvis bidrar Lundgrens trevliga och charmiga sätt att möta publiken också till en hjärtlig och minnesvärd musikupplevelse.

Efter ett välbehövligt luftombyte utanför teatern, kommer en glad legend in på scenen ledsagad av Claes Crona. Publiken blir formligen tokig och jublar när Toots Thielemans kliver upp på sin höga pall och öser beröm över sina medmusikanter på svenska. Han berättar om den första spelningen i Skåne med Benny Goodman 1950!  Rutinerad, milt sagt, fattar Toots munspelet och kör igång. Allt är som förr, utom att gitarren stannar hemma. Claes Cronas Trio med Mattias Svensson (igen) och Rasmus Kihlberg på trummor ger Toots konserterande och musikaliska infall full rättvisa!

Det regnar på söndagen så Jacob Fischers Trio med Francesco Cali flyttas till Teatern. Med enkel dansk humor, fast på svenska, håller Jacob mellansnacklåda. När Hugo Rasmussen försöker få ett ord med i laget får han verkligen veta att han lever. Håll truten! ropar Jacob och den legendariske basisten blir tyst, men bara några sekunder. Att Jacob är mycket skicklig på gitarrerna tillsammans med Hugos kraftfulla och fulländade bashantering och förstås Janos Templetons väl anpassade trumspel är ingen nyhet. Ellingtons Things ain´t what they used to be känns tryggt att inleda med tycker Jacob och fortsätter med John Lewis Django, ett av kvartettens paradnummer. Fischers Latino som sammanförde Francesco och gruppen en gång är ett annat bravurnummer. Överraskningen är Cali, vars dragspel får i alla fall mig att smälta! Vi får veta att en ny skiva planeras - något att se fram emot!

Men extranummer då? Jo, festivalens konstnärlige ledare får en pianostol påpassligt inburen, nickar åt Jacob, Errol Garners Misty framförs och avrundar en synnerligen lyckad konsert! Sånt händer bara på r i k t i g a jazzfestivaler!

Lasse Seger

Ystad hamnar på jazzfestivalkartan omedelbart, i gott sällskap med Molde, Köpenhamn och varför inte Newport (på 60-talet). Just så upplever jag första dagen, när jag kommer in på Per Helsas Gård med vackra medeltidsbyggnader och senare Saltsjöbaden med fantastisk havsutsikt samt den anrika Ystad Teater helt lämpad för jazzmusik. 

Festligt, fullspikat,välarrangerat och njutbar andlig värme kännetecknar detta lyckokast av Jan Lundgren (känd jazzmusiker) och Thomas Lantz (färgstark politiker), som tillsammans med sina 70 funktionärer, flera från Tomelilla Jazzklubb, måste hedras för ett enastående proffsigt arbete.

Festivalens främste ambassadör Bengt Arne Wallin koras efter Golsonkonserten och lyser av välbehag och glädje när han dyker upp på de olika konserterna. Staden används smakfullt för att bilda fin jazzmiljö vilket fler kommunpolitiker bör ta efter, säger Peter Asplund, som tillsammans med XL-Big Band inleder festivalen. Nytt och nyttigt är att Lars Beijbom dirigerar XL-bandet. Peters briljanta trumpetspel, mellansnackvitsar och härliga jazzsång blir en värdig inledning på festivalen.

I den svaga havsbrisen vid Saltsjöbaden och med sin ”ryska själ” (som senaste cd:n heter, My Russian Soul) ger Viktoria Tolstoy, tillsammans med pianisten Jakob Karlzon, basisten Mattias Svensson och trumslagaren Rasmus Kihlberg, något av det vackraste och bästa jag hört på länge.

Säkert samlar man erfarenheter till kommande festivaler. Bättre information om det brassbandslösa lilleputtåg som jag ser gå till och förhoppningsvis från Saltsjöbaden, vore ej fel.

Lasse Seger