Det finns all anledning att vara stolt över och känna vördnad inför jazztraditionen. Men när vi jazzmusiker hängivet vårdar TRADITIONEN, så måste vi vara medvetna om att vi vårdar ett uttryck och en musikform som i oerhört hög grad präglats av män och manligt tänkande. Jazzens historia, dess förgrundsgestalter, jargong, ”stories”, beteendemönster, allt detta har genuint manliga förtecken.

Även om jag saknar de biologiska förutsättningarna att till fullo leva mig in i situationen, så kan jag via min inbillningsförmåga sätta mig in i motståndet som infinner sig då en kvinna blickar in över jazzstaketet och betraktar detta säregna spel. Jag får ofta anledning att fundera över varför så få unga flickor väljer jazzmusik som uttrycksform, och jag tror att detta kan vara en av anledningarna.

Det råder verkligen inte någon brist på lysande kvinnliga förebilder, men själva klimatet är fortfarande en aning skäggigt.
Jag tror att vi måste göra upp med vår tradition, förvalta allt som är fantastiskt med den, men också ta konsekvenserna av insikten om att något väsentligt alltid har saknats; -dynamiken mellan två jämnstarka krafter.

Strålande musik har skapats och kommer att fortsätta skapas i sammanhang med uteslutande manliga musiker, men jag vägrar att tro att det är tack vare könshomogeniteten - snarare trots denna. Det blir ett spel som kan påminna om tidig opera, där kvinnor var förbjudna att delta och de kvinnliga rollerna sjöngs av manliga falsettsångare eller kastrater. Någon i herrjazzgruppen får frigöra sitt östrogen och ta hand om de övre frekvenserna…

Sången har i jazzsammanhang blivit ett slags reservat för kvinnorna och därmed i motsvarande grad främmande för männen. Men vad i sjungandet som från början gjorde det till en ”lämplig” aktivitet för kvinnor är lite svårt att ringa in.

Inom konstmusiken blev sång och så småningom piano de områden där kvinnor gradvis fick tillträde, och man kan på många plan se hur jazzhistorien, inom en komprimerad tidsrymd och med en rejäl fördröjning, upprepar konstmusikens utveckling. Det faktum att de flesta symfoniorkestrar i dag är ganska väl könsbalanserade kan ses som ett glädjande varsel.

Mitt engagemang i denna sak har inte i första hand med rättvisepatos och etik att göra. Snarare handlar det om ett värnande om jazz/improvisationsmusikens hälsa.

Jag upplever att något fundamentalt saknas i en musik där endast ena partens röst hörs tydligt. Man kan låta inbillningsförmågan jobba igen, och försöka tänka sig hur jazzmusiken hade kunnat utvecklas om denna obalans inte hade varit så framträdande.
Hade vi värdesatt helt andra egenskaper, hade vi kanske sluppit en del av den prestationsfokusering som tidvis tyngt jazzen som musikform?

Mycket har hänt de senaste decennierna. Jag tror att det är väldigt sällsynt med genuin könsdiskriminering inom jazzen dag, och de allra flesta är väldigt medvetna om den skeva balansen och försöker att på olika sätt justera den.

Även om det ljusnar vid horisonten, så går det betydligt långsammare än de flesta av oss skulle önska. Jag tror ändå att de i dag verksamma kvinnliga improvisatörerna, i kraft av sitt djupa kunnande och sin brillianta förmåga, ganska snart kommer att prägla jazzmiljön på ett så avgörande vis att den blir inbjudande för alla i stället för främmande för vissa.

Jag längtar verkligen efter att få höra den i alla avseende dynamiska musik som då blir möjlig.

Joakim Milder

  Lina Nyberg startade i slutet av januari en debatt kring jazzmusikernas levnadsvillkor. Hon skapade en tydlig och stark bild av den enskilda musikerns orimliga ekonomiska förhållanden. Jag delar fullt ut Linas och övriga debattdeltagares uppfattning att situationen inte är acceptabel. Det är den inte heller för jazzens arrangörer.

 Fasching räknas av många som Sveriges ledande jazzscen. Vi omsätter 20 miljoner och lockar nära 80.000 besökare varje år. Vårt samlade kulturstöd är ca 2 miljoner kronor om året. För varje krona vi får i bidrag betalar vi 2 kronor i musikerarvode. 100 % av bidragen går till gager till svenska musiker.

Att arrangera en konsert innebär dock väldigt många fler kostnader än de som går direkt till musikerna. Resor, hotell, ljudtekniker, instrument, och en del andra rörliga utgifter täcks av våra entréintäkter (1,3 miljoner) från dessa konserter.

Resten, de absolut tyngsta kostnaderna, som hyra, personal, ledning, administration, marknadsföring och internationell jazz finansierar vi med överskott från restaurang och klubbar. Enbart lokalkostnaderna är 1,8 miljoner om året. Så är förutsättningarna för den största svenska jazzscenen.

Professionella jazzarrangörer existerar knappt. Den absoluta majoriteten jazzarrangörer ordnar konserter och festivaler helt ideellt, på sin fritid. De gör en enastående insats för att sprida jazz i hela landet och är en mycket viktig arbetsgivare för våra fantastiska musiker. Vi som arbetar med driften av Fasching finansieras på samma sätt som merparten av Sveriges jazzmusiker - via andra intäkter än de från jazzkonserter och kulturbidrag. Vi har alla arbetat ideellt stora delar av våra professionella liv.

Vilka andra kulturformer accepterar sådana villkor?

Parallellt med denna kärva verklighet frodas, utvecklas och sprids jazzen. I Sverige finns etablerade musiker som varit aktiva på internationell toppnivå i decennier, som varit med om att driva utvecklingen av den europeiska och internationella jazzen. Vi har unga begåvade musiker som ser till att jazzen ständigt förnyas och präglas av samtiden. Jazzpubliken hämtas som alltid ur alla generationer och alla samhållsklasser. Just nu pågår dessutom en markant föryngring som visar sig tydligt på Fasching. Alltfler heta barer och mötesplatser väljer att presentera levande jazz.

Här har vi alltså en vital, dynamisk konstform som är med och påverkar hela musiklivets utveckling och där Sverige har en internationellt stark ställning. Är det inte dags att erbjuda utövarna drägligare förhållanden? Att ge arrangörerna bidrag som medger rimliga gager i värdiga lokaler med professionellt ljud och en marknadsföring med reella chanser att få genomslag?

Faschings ledning och ägare diskuterar ständigt dessa viktiga frågor. Vi startades och ägs av jazzmusiker. Ytterligare två ideella föreningar har tillkommit som ägare. Ingen ägare tar ut någon vinst, styrelsearvoden eller andra ersättningar. De senaste 8 åren har vi höjt standardgagerna med drygt 60 % – trots det har vi en bit kvar till acceptabla nivåer.

Utan en avgörande förbättring av jazzens villkor går ekvationen inte ihop. Sedan i höstas har vi övervägt möjligheten att genomföra en radikal gagehöjning med minskat antal konserter som konsekvens. Kanske är vi framme vid den punkt då en så drastisk förändring blivit nödvändig.

  Lena Åberg Frisk, chef på Fasching i Stockholm

På Impra:s senaste styrelsemöte diskuterade vi musikernas arbetsvillkor och hur fildelning, spotify, CD-skivans död och musikernas sjunkande gager påverkar vårt yrkesliv.

Vi i Impra undrar om folk i allmänhet känner till den verklighet som de flesta etablerade artister och musiker i alla åldrar lever i idag. Dom flesta vill inte berätta hur illa det är (för det är ju inte så lite skamfullt) och därför är det inte känt hur det egentligen ser ut. Myter bildas sålunda om hur mycket musiker och artister i olika genrer tjänar.

Rent konkret: Hur mycket pengar tror ni kommer in från STIM/SAMI/Royalties/Gager?

Vad är ett standardgage?

Vilka olika arbetsuppgifter har musiker från olika genrer? Visste ni att marknadsföring, komposition, bokning, övning, repetitioner, instudering m.m. ingår i gaget för frilansmusiker?

Vilka summor kommer egentligen in från STIM? Vad har man för extrajobb för att få ekonomin att gå ihop? Vilken typ av utbildning har man gått (om någon) och hur lång?

Det kanske är dags att vi ställer oss upp och berättar hur det är?

 Den journalistik som kallar sig jazzjournalistik måste kamma bena och skärpa sig. Jag har själv under fem år blivit sorterad under jazzfacket och eftersom det är erkänt svårt att syna sig själv i röven – både för mig och för andra – blir jag nu tvungen att fira katalogiseringen genom att själv granska mina slappa granskare.

Om inte jazzjournalistiken vill dö drunkningsdöden i Internet, saknad av ingen, finns det tre grejer som skribenter, redaktörer och deras pålitliga källor måste suga tag i.

 
Josefin Lindstrand kallar inte sin musik för jazz, hur kan det då vara "jazz i Sverige" frågar sig Emil Strandberg. Dragan Buvac från Caprice svarar.

Först av allt: inget av det följande har något att göra med respektive artists musikaliska kvaliteter. Men för andra året i rad har Rikskonserter utsett Jazz i Sverige-artister som inte ens själva identifierar sig som jazzmusiker. Wildbirds and Peacedrums (2008) presenterades som ”egensinniga låtar med pop-, rock- och bluesstruktur” och Josefine Lindstrand (2009) som ”fransk 60-talscabaret, pop och svensk granskog”.